I hagen
20 augusti 2006 22:14
Min plan var att knäppa kort på hästarna. Snart blev jag väldigt irriterad, Lilleman låter mig aldrig vara! Jag försökte ”vara jobbig” tillbaka (utan att busa med honom) men han gav sig inte. Jag börjar gå därifrån. Han lommar efter. Pam-Para-Pam Para-Pam! Jag stannar och skäller på honom när han kommer dundrande mot mig. Han stannar. Jag går vidare och passar mig för att bli påsprungen och fortsätter sedan gå. DÅ kommer mamma-My på att lillkillen är borta och kommer galopperandes efter. Bemita hakar på.
Lillen tycker det är skitskoj. Hoppar, skuttar, sparkar och klättrar på My som ignorerar honom (han stod med frambenen över halsen på henne och bet henne i manen!). Han blir mer och mer upphetsad och ger sig på Bemita. Vid det här laget har jag försiktigt halvsmygit åt andra hållet. Mot staketet. Funderar på om jag ska satsa på att springa och kasta mig mellan de tre trådarna. De två översta har ström på. Bemita lyckas mota bort det lilla monstret.
Oh, no. Den blicken.
Lillen är bara en bebis och blir väldigt lätt uppjagad. Stooora öppna ytor. Very tempting. Han behöver en kompis att bråka våldsamt med. I stallet är han oftast nöjd och har saker att lukta på och ännu mer saker att välta omkull.
Det här är inget jag är stolt över, men jag skriker i stallet. Helst vill jag få min respekt för att jag förtjänar den. Men vad gör man när My svänger sin stora rumpa och långsamt mosar ens ryggrad mot täckeshängarna (horisontella stänger 2-3 dm från väggen) och inte reagerar på vanligt tilltal? Jo, man skriker.
Till saken. Visst har Lilleman gjort glädjeskutt, stegrat och sparkat bakut förut, men nu sparkade han verkligen efter mig! För att faktiskt träffa! Jag har märkt förut att han tycker det är obehagligt när jag skriker argt. Negativa vibbar. Tur det!
”NEJ, du kommer inte hit om du ska hålla på sådär. HÖR DU DET? AAAH!” Lillen drog iväg för att försöka sig på Bemita en gång till. Jag småsprang utom synhåll bakom eken. Faran var över och jag hade en puls på närmare 290.
Förrädiskt söt.
Mitt sammanbrott kom sen. Stormatte och storhusse förstod inte hur skärrad jag var. De tyckte jag borde handlat annorlunda. Vetat bättre. Bla, bla bla. Verkligen inte vad man vill höra efter en sån pärs! Ungefär 10 minuter senare kom de på att fråga om jag hade gjort illa mig någonstans. Vadå? Jag har bara haft en nära döden upplevelse. Jag skrek av pur rädsla och såg liemannen närma sig.
No, I’m fine.
