10 maj 2009 09:28
På väg till IKEAs fyndavdelning (som låg 4 våningar under jord) hamnade vi fel. Vi klev rakt in i någons lägenhet. Mörkt. Inga fönster i underjorden. Kunde inte komma därifrån för hissen var knäpp. Jag ser ett par ögon i bortersta hörnet och lockar på vad jag tror är en katt. Det är väärldens minsta hund! Typ fem centimeter hög. Därefter kommer en jack russel-terrier glatt rusandes. Men det är något mer där? Något stort smyger sig fram i skuggorna. Det är en dobermann! Och vi inkräktar. Eeeh.
Vi blev kompisar vi med. Och när familjen kom hem blev vi också bästisar. Lovar att träffas på centralen i Åre när de inviger den nya stora. Oj de har de redan gjort. (Tänk centralen i stockholm fast kanske större). Men jaja ni kan följa med oss hem nu direkt. Vad trevligt!
Det enda som hade något med min nervositet att göra var att någon gav mig en spruta. Jag tror det var pappan i familjen. Nålen var jättestor och böjd, men den kändes inte alls!
Dags att sätta fart. Sista dagen jag får tugga på 6 veckor och jag har kladdkaka! Dessutom tänkte jag hinna på Mio och spana på sänggavlar och på sjukhuset för lite kortison. Och kanske någon spruta eller nåt. Höres!
2 Kommentarer
09 maj 2009 18:14
Jag vet inte vad jag ska skriva. ”Men skriv inte då!”, säger ni. Hahaha try and stop me!
Derek Shepherd opererade mig här om natten. Det var underligt. I drömmen var jag mycket medveten om vilken dag det var, och att det var fel dag. Men de hade ju en lucka i schemat då… Mamma hann inte komma. Fast det var inte hälften så jobbigt som att jag var tvungen att hjälpa till att hålla grejer under själva operationen. Narkos tack?!
Varför hjärnkirurgen och inte McSteamy, plastikkirurgen?
Hur som helst är det en käkkirurg som ska operera mig. Han verkar väldigt seriös och jag har inte sett Meredith smyga runt på sjukhuset ännu.
Snart ska jag byta tvättmaskinen och Erik kommer hit. :)
1 Kommentar
06 maj 2009 11:37
Visst oroar jag mig för efteråt. För att morfinet inte ska lösa mina problem och för att jag kommer få omtentor om jag inte orkar plugga.
Men det hindrar mig inte från att dansa i halvt påklädd i solglasögon sjungandes med Rihanna medan steker min falukorvslunch! Sånt alla gör när de är ensamma hemma!
Kommentering avstängd
05 maj 2009 19:21
som jag får tugga min middag.
Kommentering avstängd
04 maj 2009 20:00
Den kommer att ta 5 till 7 timmar. Mamma kommer att krypa ur skinnet om hon inte får något att göra. Vänlig som jag är påminde jag henne om att mitt köksbord ska målas vitt. Flera lager faktiskt. Ordentligt ska det vara.
…
Efter den halvtimmen kan hon ju sandpappra mina äckliga dörr- och golvlister och måla på dem ett lager.
Kanske låter jag nonchalant men jag är faktiskt inte ett dugg orolig för operationen. Det är efteråt jag kommer att ha ont, se ut som fotboll i ansiktet, ha slem i halsen som jag inte kan spotta ut och uppleva att jag inte kan andas. Tydligen kan jag andas så jag ska inte få panikångest över det.
Skönt att det finns utbildade människor till allt.
Som att tala om för mig att jag kan andas till exempel. :)
2 Kommentarer
04 maj 2009 16:24
Sista monteringen innan operation. ”Hooks” är den nya innegrejen. Dock inte i kombination med Sundsvalls muppiga brackets som har vingar så min stackars tandis fick slita och dra och slipa i stackars mig och min räls.
För er som är oinvigda i tandställningens magiska värld kan jag säga att det är en massa metall som skaver och ömmar.
De brutala hooksen matchar väldigt bra med min skinnjacka.
Fattas bara ett gäng med piercingar så har jag metall överallt. I ben, på ben (tänder), i örsnibbar och i näsbrosket. Jag borde nästan be dem pierca tungan när jag ändå ligger under narkos. Det vore pricken över i:et. Metall i muskel!
Nej men allvarligt. Det börjar närma sig nu.
2 Kommentarer
03 maj 2009 15:09
Jag tänker på Jessa och hennes kille som jag aldrig träffat. Välkommen till min inre monolog.
När jag träffar honom skulle jag kunna säga ”Jessicas vän är min vän.” Fast det blir ju fel. Låter lite taskigt. Han är ju hennes pojkvän. Jessicas pojkvän är inte min pojkvän.
Om det inte är jag som är Jessica… För min pojkvän är ju min pojkvän. Men det kan jag ju inte säga heller!
Hmm… Jessicas pojkvän är min vän. Men Jessicas vän… är min pojkvän? Det finns inget slut! Bäst jag går och skriver ner det här. Nej ännu bättre, jag BLOGGAR det!
1 Kommentar
02 maj 2009 15:05
Och i eftermiddag ska jag köpa sugrör. Det gör ju inget att man är beredd.
1 Kommentar
02 maj 2009 09:26
Det fina vädret lämpar sig verkligen för umgänge! Men vi börjar väl där jag slutade sist. Tisdags kväll. Ångest i form av snart-ska-jag-verkligen-opereras-nervositet (en positiv typ av nervositet) och dumdumdugga i mek på onsdagen.
Onsdag. Jag pluggar hela förmiddagen. Går på duggan och ser att första uppgiften, som ger fem poäng totalt och därmed en bonuspoäng till tentan är PRECIS vad jag räknat på hela förmiddagen! Dock slogs mina drömmar i kras när jag upptäckte att mitt i smeten har de slängt in en tredje- gradsekvation. Jättetaskigt tycker jag eftersom det var det enda talet jag hade en chans på…
Torsdag aka. Valborg. Jag solade med vännerna Sofie och Selma. Det var mysigt men lite väl varmt för min smak. Jag blir så rastlös när jag ligger och solar! Sedan tittade vi på cortégen, hem och fixa till sig och därefter FestU! Hoppa hoppborg, dansa och självklart kollade vi på Sahara Hotnights. Nästan längst fram stod vi så vi blev inte kvar så länge :P Moooos!
Så var vi framme vid fredag, igår. Jag och Erik gick på långprommis till Slottskogen. Det visade sig vara mer ett Central park än en skog. Höjdpunkterna var en jättesöt ekorre, gotlandsrussen och påfåglarna. Fast det fanns en hel del andra djur där också. Sen tog vi spårvagnen hem och somnade i soffan. Så skönt att vara turist ibland!
Nu ska jag iväg och träna med Susanne. Ciao!
1 Kommentar
28 april 2009 18:40
Åh jag är så trött trött trött. Sjukhuset hela dagen. INGEN hade fått remiss i tid. Och de tider som faktiskt fanns var antingen fel eller försenade. Men nog var det ett äventyr att kuta runt i Sahlgrenskas långa korridorer i jakt på rätt avdelning. Personligen föredrar jag tipsrundor före stafettlopp med mig själv som stav.
Jag har fått veta äckliga saker som att de kanske kommer att ta ben ur min höft för att sätta i mitt huvud och bra saker som att ”risk för känselstörning i underläppen” inte betyder förlamning, ryckningar och/eller rinnande dregel resten av mitt liv utan: ”liiten risk för en känselnedsättning i underläppen som vi kanske kan mäta på dator men som du kommer att glömma bort om du ens märker av den”.
För att inte glömma bort allt de sa har jag handskrivit tre fullsmockade A4-sidor. Bara det tog ju ett tag. Sen har jag fått min första post till lägenheten, hälsat på min första trappisgranne, hämtat ut lägenhetsnycklarna officiellt och varit in till stan och fixat internet. Nu är det alltså JAG som bor här. Det är på riktigt. Är du snäll kan du få ett flyttkort!
Nu ringer mormor. Bäst jag svarar. Och så är jag jättetörstig.
2 Kommentarer
