Norrländsk 25-årig ingenjör som gillar att klappa hästar och dricka öl. Drömmer om att inreda lägenheten, hitta den perfekta MCn och lära mig baka svåra tårtor.
Idag var första skoldagen. Lärarna sjöng som vanligt bäst =) Vi fick nya stora rum och slutade tidigt. Imorgon börjar matte C kursen och om någon dag ska vi ut på friluftsupplevelse på Alnö. Inklusive övernattning och vi ska laga maten sjävla med spritkök. Jag köpte en turkos tändare på stan idag. Hihi. Stadsbon ska på utflykt.
Lilleman verkar inte ha fått några men från gårdagen. Jag var ute hos hästarna igår kväll och allt var precis som vanligt. Inga konstiga blickar eller tveksamma rörelser. Jag förväntade mig nästan att Lillen skulle bli lite skygg för mig, men han tog det visst bara som en del av leken. Det är skönt att veta att han inte mår dåligt.
Innan något sånt händer igen måste han få respekt för mig. Men hur lätt är det när ALLA människor han någonsin har träffat bara kliat och gullat med honom?
Nej, nu är det dags för lite grimträning och allmänt hyfs.
Min plan var att knäppa kort på hästarna. Snart blev jag väldigt irriterad, Lilleman låter mig aldrig vara! Jag försökte ”vara jobbig” tillbaka (utan att busa med honom) men han gav sig inte. Jag börjar gå därifrån. Han lommar efter. Pam-Para-Pam Para-Pam! Jag stannar och skäller på honom när han kommer dundrande mot mig. Han stannar. Jag går vidare och passar mig för att bli påsprungen och fortsätter sedan gå. DÅ kommer mamma-My på att lillkillen är borta och kommer galopperandes efter. Bemita hakar på.
Lillen tycker det är skitskoj. Hoppar, skuttar, sparkar och klättrar på My som ignorerar honom (han stod med frambenen över halsen på henne och bet henne i manen!). Han blir mer och mer upphetsad och ger sig på Bemita. Vid det här laget har jag försiktigt halvsmygit åt andra hållet. Mot staketet. Funderar på om jag ska satsa på att springa och kasta mig mellan de tre trådarna. De två översta har ström på. Bemita lyckas mota bort det lilla monstret.
Lillen är bara en bebis och blir väldigt lätt uppjagad. Stooora öppna ytor. Very tempting. Han behöver en kompis att bråka våldsamt med. I stallet är han oftast nöjd och har saker att lukta på och ännu mer saker att välta omkull.
Det här är inget jag är stolt över, men jag skriker i stallet. Helst vill jag få min respekt för att jag förtjänar den. Men vad gör man när My svänger sin stora rumpa och långsamt mosar ens ryggrad mot täckeshängarna (horisontella stänger 2-3 dm från väggen) och inte reagerar på vanligt tilltal? Jo, man skriker.
Till saken. Visst har Lilleman gjort glädjeskutt, stegrat och sparkat bakut förut, men nu sparkade han verkligen efter mig! För att faktiskt träffa! Jag har märkt förut att han tycker det är obehagligt när jag skriker argt. Negativa vibbar. Tur det!
”NEJ, du kommer inte hit om du ska hålla på sådär. HÖR DU DET? AAAH!” Lillen drog iväg för att försöka sig på Bemita en gång till. Jag småsprang utom synhåll bakom eken. Faran var över och jag hade en puls på närmare 290.
Mitt sammanbrott kom sen. Stormatte och storhusse förstod inte hur skärrad jag var. De tyckte jag borde handlat annorlunda. Vetat bättre. Bla, bla bla. Verkligen inte vad man vill höra efter en sån pärs! Ungefär 10 minuter senare kom de på att fråga om jag hade gjort illa mig någonstans. Vadå? Jag har bara haft en nära döden upplevelse. Jag skrek av pur rädsla och såg liemannen närma sig.
No, I’m fine.
Igår var det Selånger och imorgon börjar skolan. Kul och mindre kul. Selånger var nice. Åkte in med JJ och träffade Madde och Fanny medan vi väntade på Ellertz. =) Skolan känns lite tung, men jag har inte lyckats vända på dygnet någon gång på hela sommaren så just den omställningen går nog fint.
Idag ska jag:
Mata hästarna och kolla att de har vatten
Knäppa kort på hästarna
Fixa stallet
Tvätta moppen och poolen
Städa rummet
Springa
Inatt drömde jag att jag och Tom var spöken för typ 100-200 år sedan och skulle lösa ett superviktigt mysterium. Vår enda ledtråd var en lapp med prickar på. Hela drömmen var allmänt skum. Sån bra fantasi har jag inte ens när jag försöker. Desperate Housewives-Gabby (Eva Longoria) var där också. Jag tog hennes läppglans. Muahaha!
Sen drömde jag att jag och Madde skulle åka vattenmoped (?) med hennes kille. Och han ville kasta mina skor i vattnet. För man fick ju inte åka med skor på hans vattenmoped! Jag höll envist fast vid mina skor. Sen for vi. När vi kom fram var vi i en bokaffär där han jobbade och rätt vad det var smälte Madde bort och blev en pöl på golvet. Sen försvann pölen också. Och vips så var hon helt borta.
Idag har jag varit trött sen 19 men nu sitter man snällt här och väntar på kladdkakan som är i ugnen. (NEJ, jag ska inte sitta här och svulla med en kladdkaka alldeles för mig själv. Den är tills imorgon.)
En annan jobbig sak är att jag saknat Tom :( och mitt rum är stökigt och jag glömde äta middag så det åt jag vid 21. Jag försökte också låna en bok på kulturmagasinet idag men gav upp och orkade inte fråga. Hur svårt kan det vara liksom? Det måste vara något jag missat i systemet de har. Först är det ju en databas man kan söka i och se om den är inne. Där ser man vad den har för mystiskt bokstavskombination som det brukar sitta förklaringar till här och där.
Sen är det dags att leta vart de har just den avdelningen och sen inser man att man glömt vad författaren hette och måste leta sig tillbaka till datorn. Jag gav ett par andra böcker en chans också men gissa om de författarna inte hade dubbel-efternamn. På vilken bokstav står de då? Det slutade med att jag gick och åt istället.
Idag har jag premiärgalopperat sen jag ramlade av den 22 februari! Det var på ridskolan och i början var jag lugn. Skritt, trav, lite framdelsvändningar och grejer. Sen kom galoppen. Jag trodde inte att jag var nervös men det var jag. Eller snarare jag BLEV nervös.
Jag spände mig som en fjäder och fick lite känslan av att hästen rusade ifrån mig… Fast så var det ju inte egentligen. Visst det kanske inte var världens mest samlade galopp men hon skenade inte. Då lovar jag att ridläraren hade sagt något. Hon tyckte snarare att jag skulle ta in på en volt om jag ville ha mer utrymme att springa på =) Det gick jättebra överlag.
Egentligen hade jag privat smygpremiär igår för Ingela och mamma. På Elvis. Men då galopperade vi inte. Han blev trött och jag ville inte bråka. Att rida igen kändes ovant men samtidigt väldigt hemma. Jag får ge mig själv lite cred för att jag försökte. Ljumskarna mådde inte så bra idag och de lär de inte göra imorrn heller. Jag ska jobba på skänklarna. Finare hjälper ska det bli! Även på Elvis som är så trög när han vill :P (Notera att en gång brallade han mitt i ett galoppsprång så jag drev på för att få fram honom. Resultat: Vi gjorde ett galoppombyte. Det du) Vi har ju alla våra dagar.
God natt
Var kommer de ifrån?
När jag sov hos Hallvede häromdagen drömde jag att en kungsörn som var ungefär lika stor som en C-ponny höll på att bryta sig in och skulle äta upp oss. Jag slog honom med en stol men det var ingen idé för han bara krossade ett annat fönster och så var han inne i huset! :| Till saken hör att min kompis hade samma dag berättat om en gång då hon sett en kungsörn och beskrivit hur stor den var.
Sen tyckte mitt undermedvetna att det lät jättestort?
Inatt drömde jag att det var dagen innan julafton och jag hade inte köpt några presenter! Det låg massor till mig under granen men jag hade inte spenderat ett öre av min lön på en present till någon. Jag tänkte ”Gud, vad snål jag är!”, och fick bara värre och värre samvetskval ju längre drömmen höll på.
Senare inatt, närmare imorse, drömde jag att jag föll. Det är ganska vanligt i mina drömmar. Någonstans har jag hört att när man växer så drömmer man ofta att man faller. Växer i kroppen eller? Hursomhelst, det började med att jag gick längs storgatan i stan bredvid en killkompis till mig som åkte inlines. Jag började glida med fötterna för det var halt. Sen hade jag helt plötsligt också inlines! Jag satsade allt jag hade och åkte überfort. Såg en kille i min förrförra klass som jag antagligen inte skulle känna igen i verkliga livet.
Sen upptäckte jag att jag hade tagit i så mycket att jag var 10-15 meter upp i luften! Känslan var ungefär ”Oj, det här kommer göra ont…”. Det hände fler gånger i drömmen att jag hade åkt så hårt att jag hamnat mitt uppe i luften(?!). Landningarna kom jag aldrig ihåg för det var lika läskigt varje gång med först det där svävmomentet och sedan när jag började falla.
Efter episoden i hagen igår då Lillen bland annat stegrade mot mig har jag bestämt att jag ska umgås mer med honom utanför stallet. När vi är inne går det bra. Han nafsas såklart och kan veva i luften med frambenet när det inte går som han vill. Men jag kan hantera det.
Det är ute som är problemet. Han trissar upp sig och vill leka. Jag måste få honom att förstå vad han får och inte får göra med mig. (På något vis har han fått respekt för mamma men inte för mig.) Jag är fortfarande en lattjo kompis.
Han är helt enkelt smartare än mig den lille krabaten! Överaktiv, intelligent, långbent och nafsig är ingen bra kombination för en liten parvel. Men det är på rätt väg. Se bara vad långt han har kommit! Lillen är nästan stor =) Bilderna visar när han var 6 dagar respektive 2 månader och 9 dagar.
Natten till idag sov jag hos Hallvede. Middagen följdes av kattsafari i för mig helt okända delar av Sundsvall (jag var SÅ vilse). Det började med en långhårig, randig fluffkatt. Den var riktigt go’ den =)
Det var katter överallt. De satt i buskar och spanade. De jamade. Någon kom fram. Någon sprang över vägen. Men en var sötast, den vi träffade idag. Det var en kattunge som inte riktigt vet var den bor så ibland står den och jamar utanför Hallvedes dörr.
På kvällen såg vi på film. Jag måste rekommendera den! Namnet lyder ”How to lose a guy in 10 days”. Grymmaste chickflicken jag sett på mycket länge. Jag skulle vilja ha alla Andies klänningar!
”Hmm, vad ska vi göra nu?” Jo, tyckte min kära vän, att hon kunde ju fixa håret på mig! Wonderful! Vi snabbade oss att knäppa lite kort, för alldeles för snart skulle en kombination av moppehjälm och slitgöra i stallet massakrera underverket.
Jag vill också kunna göra fina frisyrer snabbt och enkelt… I morse studerade jag min frisyr-guru när hon gjorde en slags inbakad fläta på sig själv. Det kändes som hon visste något utöver vad vi vanliga dödliga som får börja om igen, igen och igen vet. Hon HANN inte ens bli trött i fingrarna. Hon var för snabb.