Onsdag klockan fyra
05 september 2007 18:02
Gissa vad jag har gjort.
Men kom igen gissa då!
Nähä okej. Jag har trakasserat min mors stresshantering, men det är mer än så. Det började som en helt vanlig onsdag. Klockan är inte fyra än. Mamma och jag kör in på gårdsplanen.
- Vart är Farasi? Nu börjas det igen. Oroliga retoriska frågor (eller så blir de retoriska eftersom jag inte brukar svara).
- I hagen? Jag går in och kämpar mot eftermiddagströttheten med hjälp av lite yoghurt. Sjukt trött. Inte. Sova. Bort. Hela. Kvällen. (bäst att ställa väckarklockan ändå, gäääspmongo) Cirka 30 sekunder efter att jag satt mig på sängkanten ringer mamma på mobilen. Jag kan inte hitta Farasi!
Wo0t?
Efter en och en halv timme är det bra igen. Mamma jobbar bort adrenalinet genom att gräva diket. Just det. Diket. Där Farasi låg med magen och revbenen ihoptryckta och med huvudet mot jordkanten. Utan stöd för halsen. Bakbenen och svansen i princip nergrävda efter allt sprattlande och marken är kal och jordig. Han har sparkat bort gräset. Tur att han blir apatisk snarare än hysterisk och inte hamnade på rygg! Vem vet hur länge han legat där? Hästar dör om de ligger på rygg för länge.
Två starka karlar, lite rep och en tragiskt brist på jävlar-anamma hos Lilleman och sedan han är uppe på platt mark. Lillgubben tar två tuggor gräs innan han funderar på att kliva upp. Stel och spänd. Att klappa halsen är som att klappa på en vägg. Han är ju stenhård ^^ Bara han inte får kolik är allt frid och fröjd.
Ja det var ju mamsens värsta mardröm att jag skulle ramla ner i ett dike. Jovisst, i helgen dränerade hon och fixade igen ett så jag fick ta ett annat, men det var inga problem.
